11.10.2014

 ABOUT | AGING



Det är något med den här bilden som jag gillar. Jag ser gammal ut. Inte gammal på ett sätt där jag klankar ner på åldrande och allt vad det innebär. Jag ser gammal ut på ett sätt där jag inte är ett barn, en trotsig tonåring eller vilsen ungdom längre. Som om jag besitter någon slags visdom, en visdom som bara kommer genom åldrande. Och det känns faktiskt i kroppen att något har hänt. Man tänker annorlunda, agerar annorlunda. Perspektiven ändras. Man besitter ett lugn och en trygghet som aldrig funnits förut, även om man försökt inbilla sig det. Jag börjar komma till freds med min egen kropp, äntligen. När jag var yngre hatade jag hur jag såg ut. Min näsa, mina leverfläckar, mitt hår, mina tänder, mina händer, mina lår. Inte en enda kroppsdel kom undan. Jag var antagligen vackrare då än vad jag någonsin kommer bli igen, med en ung stark kropp och slät hy. Sådant som uppskattas idag. Men jag såg bara fel. Idag har jag en vuxen kvinnas kropp. Den känns väldigt ovan från att ha haft en hård och rak kropp, men den är som ett befriande böljande landskap och fylld med fina fel. Mina tänder har med åren blivit raka och utan gluggar. Min näsa ser ut som mammas näsa och hennes näsa är vacker. Mina leverfläckar är unika, mina händer är starka och händiga, mina lår är mjuka. Och viktigast - allt fungerar som det ska. Nej, det viktiga i mitt liv sitter nog inte på utsidan som jag trodde när jag var yngre, utan på insidan. Och min insida har blivit bättre med åren. Jag tror att jag kommer bli en väldigt bra människa. Jag behöver bara ha några fler år på nacken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar